... det finns säkert många som tycker att det är dumt av mig att lägga ut det här på sidan, pga min arbetsroll. Men jag ser mig inte som ett offer och vill inte att ni som läser ska känna "stackars henne" eller "hon vill bara ha uppmärksamhet". Jag skriver för att rensa mina tankar. Tanken är att det jag upplevt i framtidigen ska bli en bok.

Jag levde i nästan tre år med X. Under den tiden berättade han bla att han hade haft en bror som blivit mördad. Denna bror hette Pontus, men inom familjen pratade de aldrig om honom. Enligt X så var det för jobbigt för föräldrar och syskon. Lite märkligt tyckte jag att det var att hans föräldrar hade foton uppe på deras gamla hundar som gått bort, men ingenting på Pontus.

X berättade också att han fick en son tillsammans med en kvinna han tidigare levde med. Denna son hette Robin, men han dog vid 6mån ålder i leukemi och det var något som också tagit väldigt hårt på X. Han pratade ofta om Pontus och Rasmus och berättade om saker de gjort tillsammans mm. När han mått dåligt över att förlorat sina älskade har jag hållt om honom när han legat i fosterställning och gråtit. Jag har tröstat, älskat, sörjt tillsammans med honom. Torkat tårar, spyor, gamla snusprillor, öl, vin , whiskey. Ljugit för nära och kära om hur det varit, varför vi inte kan komma och träffa dem. Jag är lite sjuk...har ingen hundvakt mm. Min tjejkompisar umgicks jag i stortsätt inte med under dessa tre år. Varför skulle jag göra något utan honom, var det för att kunna spana på andra killar? En enda gång var jag på fest utan honom, en enda gång och då hämtade han mig kl 12 på natten...då var det dags för mig att gå hem.

X sa direkt när vi träffades att han arbetade som polis men var numer tjänstledig för att satsa på sitt arbete med hundarna. Jag har fått höra många berättelser från hans yrkesliv som polis och han berättade om kollegor, gripanden mm.

INGET av ovanstående har i efterhand visat sig stämma. Han har aldrig haft någon bror, har inte haft någon son som dött och har aldrig jobbat som polis. Detta är bara de största grövsta lögnerna, hela den tid jag levde med X var i stortsätt bara lögner. Under den tid vi var tillsammans hade vi hans son ca varannan helg. Under hela vårat förhållande visste jag bara att den sonen var X enda barn. Nu i efterhand har jag fått reda på att han har totalt 7 barn inkl Albin. År 2007 fick han tre barn med tre olika kvinnor!

Under hösten 2006 när jag fått reda på att jag väntade vårt barn, började jag nog se lite klarare och upptäckte att ”shit, karln har ju grova alkoholproblem”. Jag ställde honom mot väggen, men han förnekade precis som han gör med allt annat. Men det var då det riktigt helvetet började, det som varit innan var bara förspelet, hjärntvätten.

Innan hade han mest fokuserat på att ta bort all min självkänsla, få mig beroende av honom på alla plan.

Otrohet är något som funnit under hela förhållandet. Men jag har aldrig kunnat ta honom på bar gärning. Eftersom jag inte kunnat gjort det så har han alltid kunnat prata sig ur situationen och vända den mot mig. När det tillslut inte fungerade längre (jag pressade honom hårdare, hur jag nu klarade det..) la han om strategin och spelade den ensamma sörjande, deprimerade X. Han som aldrig haft föräldrar som stöttat, han som förlorat sitt barn och bror, han som försökt ta självmord flera gånger även under vårt förhållande. Självklart trodde jag honom, ingen ljuger väl om sånt. Det fanns inte ens i min tanke att han ljög. Allt var välspelat in i minsta detalj. Han kunde berätta om situationer tidigare i vårt förhållande och berättade om tex en gång när han somnat på golvet i datarummet. Han hade musik på hög volym så störningsjouren kom förbi (lagom pinsamt...helt otroligt att jag vaknade och hörde ringsignalen på dörren trots hög musik). Då fick jag efter att ha bett om ursäkt och lovat att inte spela så högt pånatten, äntligen liv i X.

Han berättade då i efterhand under ett av sina "gråtanfall" att han försökt tagit livet av sig den natten. Detta mådde jag så himla dåligt av. Jag fick skuldkänslor för att jag inte fanns för honom den natten, för att jag inte var tillräcklig mm. Tankarna snurrade...tänk om störningsjouren inte kommit då hade han kanske varit död. Detta påverkade mig enormt.

Nu i efterhand tvivlar jag på om det stämde...jag tror bara att han somnat och däckat av ölen han drack.

I oktober -06 fick jag reda på att han haft ett förhållande med en annan tjej under tre månader. Jag hittade sms i arbetsmobilen och beställde hem samtalsspecifikation. Det var över 600sms på tre månader :s

Men han förnekade självklart och sa att hans poliskollega höll på och skulle ta fram info om vad det stått i alla sms. Det var inget förutom hundträning... men jag fick aldrig någon specifikation på det. Den dagen jag upptäckte det bröt jag vår förlovning och sa att jag sätter på mig ringen igen när jag sett specifikationen. Men den var mkt svår att få tag på för JAG krävde att hans kollega skulle göra något brottsligt och det riskerade han hela sin poliskarriär för.

Jag stannade trots det kvar i förhållandet även om det var katastrof, vi skulle ju ha barn, barnet vi planerat och försökt få i över ett års tid. Men nu levde jag mer hos mamma och pappa än hemma. I januari -07 var jag långt gången i graviditeten. Då ringer en tjej mig och berättar att X varit tillsammans med henne under en hel helg. Han hade sagt till henne att han var singel, men hon fick reda på att jag väntade hans barn och var helt förstörd när hon ringde. Jag var lugn och tackade henne för att hon ringt. Hon var chokad, hur kunde jag vara så lugn? Mitt svar var "avtrubbad". Då gick jag på allvar in i mig själv och såg bara målgången i slutet av april då Min son skulle födas och jag skulle kunna lägga allt fokus och kärlek på honom. Självklart ville jag att X skulle vara med, men innerst inne visste jag att det skulle ta slut på riktigt då.

Mellan jan-april gjorde jag ändå allt för att det skulle fungera. Vi skulle ju ha barn och från början var min tanke att dela mitt liv med X och vårt barn och hans son sedan tidigare. Jag hade panik, hur kunde det bli så här???

Jag tog med X till akutpsyk en natt när han var helt förstörd över sina älskade som gått bort, jag fixade så han fick komma till behandlingscentrum för sina alkoholproblem, han fick antabus som han åt någon vecka eller två sen var det samma sak igen. Jag ordnade tid hos familjerådgivning dit vi gick hela våren och lyssnade på X lögner...

Under våren var också min älskade farmor dödssjuk i cancer. Det enda hon ville var att överleva och få träffa sitt barnbarnsbarn, men hon dog exakt två veckor innan Albin föddes. Hennes kropp orkade inte mer...

Mamma ringde mig på morgonen den 15 april 2007. Jag skulle åka iväg och göra MH test med Kobra. Mamma berättade att de ringt från sjukhuset och att farmor inte skulle överleva dagen. Jag åkte direkt in och fick komma in till farmor. Hon låg på sin säng och direkt när jag såg henne förstod jag att det inte var långt kvar. Jag satt bredvid henne vid sängen och pratade med henne...hon skulle snart slippa all smärta. Jag tog hennes hand och la på min mage, Albin sparkade. En sköterska som var med inne i rummet gick helt plötsligt fram och stängde av syrgasen. Jag förstod inte varför? "Hon är borta nu"....va? är farmor död, finns hon inte mer...Vem ska nu säga till mig att klä på Albin ordentligt med kläder och fråga om han ätit ordentligt? Vem ska baka alla goda kakor och stryka farfars skjortor?

Fan det är så orättvist. Min farmor har aldrig gjort något illa i sitt liv. Hon har levt för att finnas för alla andra, hur kan det vara så orättvist? Varför fick hon inte leva bara två veckor till för att få uppleva Albin? Men hon fick somna in lugnt och tryggt med sin hand tätt mot min mage och känna Albins hjärtslag.

Två veckor senare den 28 april hade vi begravning och det var runt 80 personer där. Jag var höggravid, X var med men ingen pratade med honom, mamma sa "hej".

När vi kom hem åkte X ut med båten. Jag stannade hemma med hans äldre son Q. x lovade att komma hem snart. Kl 23 på kvällen ringer polisen och berättar att de tagit fast x. Han hade kört rattfull och kört på en person. Samtidigt som han säger det, känner jag bara hur varmt det blir där jag sitter...hjälp kissade jag på mig? Men det slutar inte så jag inser att det är vattnet som gått. Nu blev det fullständigt kaos och panik. Mamma hade sagt att om vattnet går måste jag hålla mig stilla så att inte navelsträngen hamnar runt halsen på barnet. Mamma kunde inte komma och hämta mig, hon hade tagit ett glas vin. Jag ringde och de skickade en ambulans. Om man fött barn vet man hur mycket vatten det kommer när det väl gått hål. Jag fick ta en av Qs blöjor och ett par rosa mjukisbyxor (det enda jag fick på mig) och stå ute och vänta på ambulansen. Då kommer en piketbuss med fyra poliser. De kom för att lämna stackars Jhonny (min mallehane) som satt kvar i bilen efter att de gripit X. Det var en så sjukt förnedrande känsla att stå där ute i kylan med barnblöja och rosa mjukisar och fyra killar strax över min egen ålder som vet allt som hänt med X den natten. Det kändes som att de tänkte högt "dum blondin, hur kunde hon gå och bli gravid med idioten".

När Albin var 5 veckor fick jag reda på att X var tillsammans med vår 18åriga praktikant hemma i vår säng när jag låg på BB. Eftersom Albin föddes med akutsnitt (efter 18 timmars intensiva värkar) blev jag kvar på sjukhuset i 5 dagar, X var inte hos oss mer än några timmar då och då. Resten av tiden spenderades flitigt med lilla praktikanten.

När jag fick reda på det tillsammans med en annan händelse så åkte han ut ur huset.

Den andra händelsen var dagen innan jag fick reda på otrohetsaffären med praktikanten. Jag kom på X dyngrak på åkgräsklipparen med sonen Q framför sig. Hela situationer urartar och han sätter in Q i bilen för att åka iväg. X var allså redlöst full och kunde inte gå rakt. Jag tar ut Q ur bilen och X sliter in honom, mer och mer förbannad. jag fick tillslut ringa polisen och då när han hör att jag har polisen i andra luren slänger han bilnycklarna till mig. När jag lagt på ser jag hur hans ögon är svarta och han tar tag i mig ( i det här läget har jag Albin som då är 5veckor, i bärsele på magen )och svinger iväg mig över gruset. På något mirakulöst sätt lyckas jag hålla mig på benen så att ALbin inte skadas.

Det hela slutar med att polisen tar honom igen. Han gick iväg flyförbannad och full och somnade mitt på en bilväg. Soc blir inkopplade och anmälan om "barn i fara" görs.

Efter detta åker alltså X ut ur mitt hus på allvar. Jag slänger ut ALLA hans grejer genom fönstret. Det är då den 3 eller 4 juni -07.

Han kommer sen förbi sporadiskt och träffar Albin.

Fram till runt den 10 juli har jag inga starka minnen av, jag försöker överleva dagen.

Under tiden jag låg på BB tjuvparade sig Kobra och Bozze utan vår vetskap. Jag märkte i juni att Kobra började bli väldigt tjock, det visade sig att hon hade 11 små valpar i magen.

Under hösten har jag fått ta emot många hot och i dec fick jag min bil uppeldad, den stod parkerad på min uppfart precis bredvid mitt extra hus. Det är rubricerat som morbrand och X är nu häktad. Rättegången är på måndag. Men det verkar som att de ska ta upp mer saker då för att få dit honom ordentligt. Jag hoppas verkligen att han får vård och att det går att göra något åt hans psykiska ohälsa. Han har trots allt 7 underbara barn som i framtiden kommer undra och fråga efter sin biologiska far.

Alla vi mammor utom en har bra kontakt och har träffats med alla barnen. Jag hoppas att alla kommer att komma på Albins ett års kalas den 3 juli.

Vad skönt det känns att för första gången skriva av sig lite. Det jag skrivit ner är en del av vad som hänt, det jag tänker på just nu coh som gör att jag inte fungerar som person hela vägen. Jag känner mig kvävd, vill att rättegången ska vara över så att jag kan få gå vidare. Att sitta där på måndag och bli pressad av X advokat känns så förnedrande och kränkande.

Nu ska jag gå och ta en varm dusch och sen lägga mig tätt intill min älskade underbara son och andas in honom hela natten. Av allt detta har ändå det mest underbara kommit. Jag skulle utan att tveka genomgå ett helvete igen om det hade krävts för att få uppleva min son. Jag kan inte med ord beskriva hur stolt jag är över mitt barn och hur stark min kärlek till honom är, han är mitt ALLT!